tisdag 6 februari 2018

VECKANS VV









Dags att köra igång igen och tänka långsiktiga mål, inte bara efter-jul-ska-jag-ta-tag-i-hälsan. Ska vi ta det från början nu när vi kommit till 2018? Ok.



Januari - oktober 2015 - Året jag tog tag i något som jag verkligen helt glömt bort mellan barnafödande, utbildning och husbygge. Mig själv. Många extra kilon hade smugit sig på sakta men säkert. Lite här, lite där, några halvhjärtade försök att gå ner dom redan efter Emma föddes 2002, alltid misslyckande. Insikten kom nog när jag fick ett stillasittande jobb och gick upp ännu mer. Usch min kropp mådde verkligen såå dåligt. Jag hade tappat det. Jag anmälde mig tillsammans med några vänner på Viktväktarna, jag ville äta mat - jag älskar mat. Jag ville inte operera mig (jobbar i vården, ser alldeles för många komplikationer:S). Jag var fast besluten och såå motiverad. Kilona rasade av mig. Jag har ju alltid haft en bra grundkondition och alltid tränat och rört på mig även om jag hela mitt liv aldrig varit smal och nätt. 2015-10-10 stod vågen på -40 kg. Klappa mig på axeln, jag hade jobbat på bra. Jag slutade väga mig, släppte på det lite. Nyårsafton blev k a t a s t r o f. Fick sjukt ont i magen, åt saker som jag inte ätit på ett år. Grädde, smör och så drack jag pyttelite vin.


Januari- December 2016 - Året började med att jag låg på akuten, två gånger på två veckor. Magsmärtorna var hemska. Till sist trodde man jag hade blindtarmsinflammation och undersökningar gjordes. Men det visade sig att tarmsystemet var riktigt inflammerat. Jag kunde inte träna på ett tag, mådde inte alls bra. Jag började även här fundera på om jag skulle byta jobb. Hade sjukt mycket myror i kroppen av att sitta still. Jag gjorde slag i saken och sökte nytt. Ni vet när man är under lite för mycket press är det lätt att glömma sig själv, jag gjorde det igen. Hela våren där pendlade jag mellan mina - 40 upp till - 31. Nio j* kilon hit och dit. I mitten på Juli var jag nere på - 37,2 Kroppen var sjukt förvirrad. I Maj började jag jobba på akuten. Sommaren blev minst sagt lika stressande för kroppen. Det var inte så jag kunde äta på mina ”tider”, skiftarbetet slet mig isär. Ingen träning. Mat när man fick tid. Ofta fick man ta en macka i farten och min last i livet är tyvärr dessa mackor:(



Januari - December 2017 - Jag sa upp medlemskapet hos Viktväktarna någonstans där på våren. Jag orkade inte ens se appen. Jag laddade hem en kaloriräkningsapp i tron om att jag skulle få det funka men det var inte alls samma sak. Jag var rätt ledsen på mig själv att jag igen ens orkade försöka men det var annat i mitt huvud. Tänkte jag tar tag i det sen. Jag är minst viktig - som alltid. Vågen stod nu på -25 kg ca. 15 kilon har jag gått upp! Vill bara gråta... Visst ni kanske tycker -25 ändå är bra, och ja det är det. Men skillnaden på hur man mår är ju det som avgör. Jag har gått upp både en och två storlekar igen på jobbkosymen. Vill gärna komma i min 60-70 kilosklänning igen tack. I december kom min största svacka någonsin i livet tror jag (ni läste kanske om den i förra inlägget). Jag har försökt reflektera hela förloppet nu så här i efterhand.



Januari - 2018 - Ja svackan har fortsatt. Jag har varit i ett mörkt hål utan ljus. Är det en ålderskris, eller vad är det? Jag blir inte klok på mig själv. Får jag se en enda till vinkel från ett grått rum på en tenn-vas kräks jag. Jag vill bara pussa min väns mjuka mule. Även om jag analyserat söner mitt varma fina bruna stos beteende. Vad är det med mig, måste jag analysera allt i molekyler. Lägst har jag nog sjunkit när jag bar en läkare på jobbet känna på min höft som jag haft så ont i till och från men nu har smärtan varit så hemsk sista tiden att jag knappt kunnat sova (eller ja sovit har jag ju inte gjort på länge - sovit sjukt dåligt tills jag bestämde mig för att jag kan igen variera mellan natt och dag och kvällsarbete, mår ännu mera dåligt. Jag jobbar numera nästan bara natt för det blir bäst så då man inte kan slippa nattarbetet helt). Artros i höften säger hon och det är som att dra ner en gardin. Vikten igen. Jag måste göra något åt den. Jag knappar in mig på ett 12-månaders medlemskap igen, med Viktväktarna. Jag vill fortfarande äta mat. Nu står vågen på -4,2 kg. Jag har börjat om, jag lever inte på gamla meriter. Jag började där jag stod, jag har med mig min tidigare viktresa. Den finns där men nu är det något nytt igen. Nu idag väger jag som när jag blev gravid med Alice. Jag siktar först nu ner till vikten jag hade när jag blev gravid med Emma. Det är 10 kilon dit. Snälla heja på mig och häng gärna på!





KRAM











10 kommentarer:

Anonym sa...

Vad bra att du tar nya tag, bara komma igen! Heja dig! Modigt dela med sig av din berättelse. För mig har det underlättat att skaffa en PT 2 ggr / månad och träna regelbundet på gym, schemalägga att jag går varannan dag. Kan inte smita när jag har PT som peppar mig grymt. Jag har ingen övervikt men gillar trösta med gott och sötsaker och mycket mat. Slutat med alkohol helt för att inte tappa kontrollen. Hoppas du lyckas nå dina mål!

Emelie S sa...

Åh vad jag känner igen mig i mkt av det du skriver. Gjorde själv ett försök att ta tag i min vikt under 2015 och gick ner 15-20 kg. Kände mot slutet av året att jag tappade lite träningsmotivation och bestämde mig för att byta gym för att få en nystart. Sen kom sjukdom och en massa oro i samband med det emellan och precis ALL motivation försvann. Stod still i vikt ett tag men har nu sakta men säkert gått upp alla kilon jag lyckades gå ner. Försöker att inte vara så hård mot mig själv men det är svårt då besvikelsen är så stor över att jag inte lyckas hitta tillbaka till dom där bra vanorna som jag mådde så bra av.
Verkligen skönt att läsa om någon som kämpar med liknande saker. Kram!

Anonym sa...

Helt otroligt att du gick ner 40kg, ett fantastiskt arbete som du ska vara stolt över. Nya tag och kämpaglöd så är du snart vid ditt mål. Kanske är mvc inskrivningsvikten en utopi, där skulle jag oxå vilja vara men är det realistiskt tänker jag? Livet och att man genomgått två graviditeter och blivit äldre - det kanske är naturligt o ok. Alla kan ju inte vara pinnsmala och jag försöker tycka om mina +10kg och slafset på armar o mage men det är inte helt lätt. Får iaf mkt inspiration av dig o inläggen att äta bättre och inte bara frossa i godis och champagneträsket 😉 man är ju bara människa och gör så gott man kan. Alla tankar tror jag är naturligt man får mer att analysera ju äldre man blir och livet har gett både sorg o glädje o erfarenheter att grotta sig i. Man blir liksom skörare... Fortsätt snusa mule och glöm inte att good enough är bra nog. Kram E

Anonym sa...

Kämpa på! Din blogg är bäst när den är personlig och när man känner att du är dig själv och att du talar från hjärtat, som i de två senaste inläggen. Föratår att du inte alltid kan vara så personlig, men det är då det berör!

Anonym sa...

Skrev in mig i veckan då jag har försökt själv bli av med några kilon men inte lyckats. (Jag tränar en massa så det är inte problemet). Sen såg jag hur mycket poäng som min normala godispåse hade och då börjar jag förstå varför jag inte lyckats:)!! Plus allt som bara slinker ner i farten. Så massa tips om bra saker att äta är toppen!! Du är ju grym som gått ner 40 kg, visst man kan inte leva på gamla meriter men DU vet ju att du har lyckats en gång och det skall man ju såklart ha med sig!! Härligt att du är tillbaka. /M

Mia sa...

Vilken fin, mänsklig, stark text. Du peppar många genom den tror jag. Jag vill tipsa om att lyssna in P1:s Kropp & själv, avsnittet "kampen mot fetma". Det var så vackert, om hur vi skam- och skuldbelägger människor med övervikt när det är mycket i kroppen man faktiskt inte kan hjälpa. Jag fick upp mina ögon enormt av att lyssna på det!

Tack för att du är du!
Älskar att kika in här.
Kram från en annan Mia <3

Anonym sa...

Vilken fin text och tack för att du vill dela med dig av något så personligt! Jag hejar på dig!

Anonym sa...

Tack för att du delar med dig av din personliga viktresa! Underbart att du har börjat blogga igen, tror att du gör helt rätt som gör en ”omstart” annars så blir det nog bara en stress av det.

Kramar från Hanna

Anonym sa...

Heja dig MIa det kommer att gå såååå bra stor kram

MITT VITA HUS sa...

Tack alla, ingen nämn och ingen glömd1 Läst varenda ett av era ord och blir såå glad!

Kram


M